En kväll efter jobbet, den där tiden när hjärnan fortfarande småsnurrar men kroppen har checkat ut – satte jag mig i min fåtölj med ambitionen att läsa en bok. Men tankarna fortsatte att spinna. Jag borde verkligen fixa till webbplatsen. Lite bättre SEO, kanske något AI-verktyg som kan hjälpa till. Hur svårt kan det vara?
Så jag surfade till Perplexity och försökte hitta ett SEO verktyg som använder AI på något smart sätt.
SEO-verktygens port till helvetet
Vad som mötte mig var... ett smörgåsbord av professionella monsterverktyg. Alla såg ut att vara byggda för folk som levde, sov och åt SEMrush-tabeller till frukost. Jag ville bara få lite koll på vad som syntes på Google. Men varje alternativ kom med en inlärningströskel som kändes som en hel kurs. Det var guider, dashboards, API-nycklar, onboarding-flöden, konton, cookies – hela paketet.
Och så försökte jag förstå Google Ads.
Det var då jag på riktigt ville skrika. Hur kan det här verktyget ens existera? Det känns som det är byggt för att säkra konsultbranschens överlevnad. Sökord, kampanjer, grupper, inställningar – en labyrint. Jag klickade runt och gav upp.
Hur svårt kan det vara att bygga något själv?
Jag öppnade Cursor. Min favorit-IDE numera. Den har flera sätt att jobba med AI, men jag kör i Agent-läge – där man chattar med en assistent som förstår hela koden och ibland känns mer alert än jag själv. Det fina med agentläget är att man inte behöver detaljstyra varje steg – man beskriver bara vad man vill åstadkomma, och sedan jobbar AI självständigt mot målet, ofta genom många långa steg som man själv skulle behövt göra manuellt.
Jag skrev: "Jag vill ha det här deployat på Vercel. Med databas. Automatisk deploy via GitHub. Vad är enklast?"
Och så rullade det igång. Next.js. PostgreSQL. Docker. En pipeline. Den föreslog, jag nickade, den installerade. Jag satt i min fåtölj omgiven av blommor i mitt burspråk, med utsikt över Södermalm. Klockan var sen, och jag skulle ju bara läsa. Men istället fastnade jag i två timmar av AI-driven vibe-kodning.
Git: nu med mänsklig värdighet
Låt oss pausa en sekund för att prata om Git. Git är som att programmera med armbågarna. Varenda kommando känns som en gåta från en fientligt inställd mentor. Det är inte byggt för användare – det är byggt för den som redan har förstått hur det är implementerat. Jag har gillat Mercurial bättre, men det är ju ingen som använder det längre.
Men det fina är: i Cursor behöver man inte förstå Git längre. Man skriver bara: "Hur pushar jag upp det här?" Och AI löser det. Git, för första gången i mitt liv, blev användbart. Halleluja.
Morgonte, lugn och en AI som bygger UI
Jag vaknade vid femtiden. Det var tyst. Jag gjorde en kopp te, satte mig i samma fåtölj, och fortsatte. Nu började jag iterera. Varje justering tog bara minuter. När jag ville ändra gränssnittet tog jag en skärmdump, la in den i Cursor och skrev: "Så här ser det ut nu, men jag skulle vilja att det såg ut så här." Och så gjorde den det. Bara så.
Vid det här laget började jag tänka: det här borde inte vara så enkelt. Men det var det. Och det kändes overkligt.
Henrik och det köpta verktyget
Några timmar senare, tillbaka på jobbet, la jag upp en skärmdump i vår Slack. Henrik, min kollega sedan många år, tittade på det och frågade bara: "Vad betyder tabellen?" Jag hann känna ett sting av irritation – Nu har jag ändå suttit uppe och byggt det här i natt?
Men det visade sig att han trodde att det var ett köpt verktyg. Det var inte alls kritiskt menat, bara en rak undran över hur det fungerade. Och mitt nattliga hack hade alltså sett ut som ett köpt verktyg.
Så vad hände egentligen?
Jag gick från total förvirring i SEO-djungeln till en fungerande prototyp på under fem timmar – med hjälp av rätt AI, rätt miljö och en stor dos nyfikenhet. Cursor bar mig genom blindspår, genererade kod jag inte bad om (men behövde), och trollade fram UI som om det vore magi.
Och Git? Den gamle fienden? Vi är inte ovänner längre. Vi kanske inte är sams, men vi pratar i alla fall med varandra. Och det... är ett mirakel i sig.
